Vilken skräckupplevelse jag gått igenom dagen före nyårsafton till nyårsafton! Jag har ju haft lite problem med oregelbunden hjärtrytm och det har skrämt mig och jag har varit hos doktorn ett antal gånger för att kolla upp det.  D har sagt at det är normalt att ha extraskag osv. Och att det int eär farligt. Men att säga det till en som har panikångest gör ju inte saken bättre för man känner ju vad man känner i den stuationen. 30 dec var det dags igen. då hade jag tre tilgfaäälen av dessa rytmstörningar på kort tid och blev naturligtvis otroligt rädd. Så jag bad maken att ta mig til akuten. Där tog de ekg och berättade att det är normalt med tanke på min levaxindos som varit lite för hög och detta gör att kroppen går lite på högvarv kan man väl kalla det. det som jag också fick förklarat för mig var att den höga dosen gör att jag lättare regerar mot adrenalin vilken ökas när jag blir rädd då hjärtat slår lite annorlunda. Och det blir inte bättre av panikkänslan som uppkommer! En ond cirkel alltså! Jag var på väg att bli hemskickad men lärkaren ville dubbelkolla med sin överläkare. Denne tyckte att det i ekgt fanns en störning som kunde uppkomma om man har propp i lungan. Jag blev livrädd och skulle nu ta ett prov som skulle visa om det skulle kunna vara så. Provet togs och jag väntade. Svaret kom och var så jobbigt att höra. Ett gränsvärde som visade att det eventuellt var en propp i lungan. Gissa om jag blev ännu mer rädd. Nu skulle jag få ligga inne på lasarettet till dagen efter för att göra en skiktröntgen. Då skulle man med säkerhet få veta hur det låg till. Hur skulle jag kunna sova en natt och känna den panikkänslan hela tiden. Jag klarade det dock relativt bra. Dagen efter var det dags för röntgen.  Det var också en obehaglig upplevelse men det gick ganska bra ändå! Skakig skulle jag nu få vänta på reslutatet. Två och en halv timma senare kom det! Ingen propp och de hittade inget annat fel heller! Tårar av lättnad rann ner för mina kinder! Det var alltså historien som ligger bakom mitt belut att nu skriva allt utan at hymla. Jag vet att det finns några som vet vem jag är och so be it. Jag får nu vara ärlig för min egen skull!

Jag är en kvinna som är 1.65 lång och väger 102 kilo. Jag har relativt god hälsa men ändå krävs något för att jag ska må riktigt bra. Jag behöver gå ned i vikt för att må ännu bättre. Samtidigt måste jag ta tag i min panikångest. Att jag har ont i musklerna kring hjärtat gör inte saken bättre. Jag har i alla fall beslutat mig för att kontakta en naprapat för att få hjälp med mina problem. Han är en slags trollkarl enligt de som träffat honom. Jag hoppas verkligen att han kan hjälpa mig!

Nu är det Robinson och det ska jag se men den här historien har bara börjat!

Tack för att ni orkade läsa mitt inlägg!